Hur startar vi upp vår nya jaktkompis egentligen?

Hur börjar ni valpens liv?
Efter att ha tillbringat två härliga månader i England har jag funderat över varför våra hundar i Sverige, av samma linjer som der brittiska, är hetare och oroligare, ofta med pip som krydda.

Vad gör vi som engelsmännen inte gör?
Jag säger inte att det jag skriver är hugget i sten, det är bara mina egna funderingar om hur vår hundhållning från valp skiljer sig från vad jag sett i England. Jag säger heller inte att England är ideal-landet och att vi ingenting begriper här hemma. Jag har definitivt heller inte sett all hundhållning i England, om någon nu till äventyrs vill ifrågasätta hur förankrade mina teorier är. De är inte förankrade alls. Men det är ändå funderingar över vad jag sett både hemma och i England.

Det finns några väsentliga skillnader som jag noterat och tagit till mig som tänkbara anledningar.
Den generelle svenske valpköparen köper sin hund för jakt och sällskap. Hunden skall vara familjemedlem med ett aktivt liv.

I Sverige finns sedan många år tillbaka valpkursen som en självklar inkörsport till det fortsatta livet med hunden. Valpar skall träffas, träna kontakt, inkallning och socialiseras med andra valpar. Inte helt ovanligt är att den gulliga gruppen får leka tillsammans för att lära sig att umgås med andra hundar.
Varför det? Om tiken skött sina valpar och fått finnas med valparna i åtta veckor fullt ut finns redan språk och sociala koder på plats. Hundens flock är den familj den lever i, och det är i den flocken det är viktigt att den präglas
.
Valpkursen kanske har sin bästa nytta som mer teoretisk utbildning för den nyblivne hundägaren?

Vi tränar ihjäl våra valpar! De ”tränas” i passivitet, vi ”plockar” med dem oavbrutet, de följer med på träningar med vuxna hundar, de utsätts för många retningar redan som små, de skall åka tunnelbanor, bussar, belönas, de är med oss överallt i hemmet, de bekräftas i stort sett alla vakna timmar om dygnet.
De står i centrum för allas uppmärksamhet i familjen på ett sätt som jag tror är en stor bov i dramat.
Tvärtemot alla flockregler sätter vi yngst främst, och tävlar om vem som är snabbast att tillgodose gullungens behov.

Att ständigt bekräftas, att ständigt vara påpassad skapar ett behov. Behov skapar förväntan. Förväntan skapar otålighet och stress.

En bekant tillbringade otroligt mycket tid med sin nya valp, den släpades med på jaktprov för att träna passivitet, och matades( belönades) hela tiden med godis när den var lugn. Om den blev orolig blev matte orolig (vill ju inte ha en piphund) och måste direkt upp och röra på hunden så att man ”bröt beteendet”. Dvs, när hunden visar oro, svarade matte med aktivitet som är en bekräftelse. Bekräftelse, som skapar behov, som skapar förväntan, som skapar stress.
Den här valpen gick dessutom med matte på oändligt antal kurser för olika instruktörer, utsattes för tester av förståsigpåare och hade åtminstone i mina öron ett oerhört stressigt och rörigt första år och genomled åtminstone fem olika instruktörers goda råd om träning. Och ja, den piper, om det beror på ovanstående vet jag ju inte, återigen, jag bara reflekterar.

När valpen kommer till sitt nya hem är den van att vara instängd i en valphage. Det är som regel det första man plockar ur valpen genom att låta den vara med hela tiden. Jag tror inte att en valp som är åtta veckor är gammal nog att själv sortera behovet av vila och sömn, om det hela tiden händer saker runt omkring den kommer den att gå upp i aktivitetsnivå och förväntan som den faktiskt inte är mogen att hantera.
Rigga upp en bur som valpen stängs in i då och då under dagen. Låt den vila och sova, och lära sig att livet faktiskt är rätt trist till stora delar. Men också att när det inte är trist, så är det riktigt kul, för då får man vara med sin flockledare.

Vi ska vara exklusiva för våra hundar!

Ett ständigt bekräftande/tjatande/belönande/aktiverande skapar bara okoncentration och stress tror jag.
Om vi sätter våra barn i varenda aktivitet som finns ( balett på måndagar, körsång på tisdagar, gymnastik på onsdagar, ridskola på torsdagar, fotboll på fredagar och sedan fotbollscup varje helg förutom de helger som det är scouterna ) så inbillar åtminstone inte jag mig att man får ett harmoniskt och välstimulerat barn. Däremot en ständigt trött, irriterad, och stressad unge som vare sig känner glädje inför alla dessa aktiviteter eller orkar göra sitt bästa i alla dessa aktiviteter. Dessutom tror jag det blir en krävande individ med väldigt stora krav/förväntan på att allting skall kretsa runt den.
Och en individ som inte uppskattar det den presenteras för…

Det är inte farligt att ha tråkigt, det är en del av livet.
Träna inte ihjäl era valpar, ägna valptiden åt att bygga relation på glädje och lust, i lagom portioner.
Lockas inte att utsätta den unga jaktavlade hunden för alldeles för många intryck i en ålder där den inte kan hantera det.
Det är klart att alla är entusiastiska över sina små ättelägg och gärna vill ut och träna. Men träning kan vara så mycket. Träning behöver inte vara i grupp. Träning kan vara att ta med den lille/unga hunden ut på ett fält och passa på att jobba inkallning med glädje och lust.

Att få sin ungdom att omedelbart och av lycka svara upp på inkallningssignalen är otroligt mycket mer värt än mycket annat.
Ett team med sin ungdom blir man på hemmaplan först – inte i grupper med kast och skott eller passivitetsträning under samma förhållanden. Skynda långsamt; och gör rätt saker i rätt ordning!