Dagens citat

Är det nåt som stämmer så är det detta:

"Oavsett om du tror att du kan, eller om du tror att du inte kan, har du helt rätt." Henry Ford

Man måste tro på sig själv!

Träna kontroll på håll

Hur får man kontroll på håll? Hur får man den där hunden som faktiskt lyssnar riktigt långt bort och följer upp det du anvisar i stället för att falla isär och börja jaga självständigt där ute, långt bort från din möjlighet till påverkan?
Jag har dragit ner avstånden betydligt mot hur jag bland annat tränade Skipper. Det var ju så himla kul att köra henne på superlånga memories och se henne skjuta i väg som en projektil mot målet. Vi backade om backade och backade… Eftersom Skipper visste var målet fanns sprang hon som en galning dit och fann direkt sin dummy. Hem i samma sula och lycklig var jag! Det visade sig senare att hon med mer yttre retning (jakterna) kunde bli väl vidlyftig därute om hon inte hittade direkt, och så föll hon ut i ett för självständigt beteende i fel område.
En direkt effekt av att fastna lite på de långa, långa avstånden och att slarva med en del arbete på närmare håll.
Med Will kör jag mycket mer gömda ”nedgrävda ” tennisbollar, stoppsignal vid målet innan söksignalen kommer. Han får hållas länge på anvisad plats innan han skall hitta sina bollar, han måste verkligen dammsuga området noga med långsam fart. Han skall inte kunna ”springa” hem sina apporter. Han måste lita på min söksignal oavsett på vilket håll han är.
Det här fungerar utmärkt, eftersom han nu vet att han skall stanna snabbt, vänta på signalen och sedan ligga kvar i området. Jag skickar ibland medvetet långt åt höger för att stanna honom, skicka vänster på målområdet, stanna igen och blåsa söksignalen.
Många trånga ”boll-öar” använder jag också, för att kunna flytta runt honom med pipa och tecken. Allt detta sker på avstånd mellan 20-40 meter. Det är för att bygga säkerhet och uppmärksamhet på mig – och det fungerar bra tycker jag. Han litar på mig och jag litar på Will. Vi har långt kvar förstås, det finns alltid så mycket att träna på, men jag försöker att ha en plan och ta en sak i taget.
Jag räknar med att han med rätt mängd träning på ovanstående kommer att lyssna och fungera även när avstånden blir riktigt, riktigt långa och han behöver hjälp. Vi fortsätter vårt arbete och redan i dag ska vi fortsätta med våra övningar.
Steg för steg!

Hur startar vi upp vår nya jaktkompis egentligen?

Hur börjar ni valpens liv?
Efter att ha tillbringat två härliga månader i England har jag funderat över varför våra hundar i Sverige, av samma linjer som der brittiska, är hetare och oroligare, ofta med pip som krydda.

Vad gör vi som engelsmännen inte gör?
Jag säger inte att det jag skriver är hugget i sten, det är bara mina egna funderingar om hur vår hundhållning från valp skiljer sig från vad jag sett i England. Jag säger heller inte att England är ideal-landet och att vi ingenting begriper här hemma. Jag har definitivt heller inte sett all hundhållning i England, om någon nu till äventyrs vill ifrågasätta hur förankrade mina teorier är. De är inte förankrade alls. Men det är ändå funderingar över vad jag sett både hemma och i England.

Det finns några väsentliga skillnader som jag noterat och tagit till mig som tänkbara anledningar.
Den generelle svenske valpköparen köper sin hund för jakt och sällskap. Hunden skall vara familjemedlem med ett aktivt liv.

I Sverige finns sedan många år tillbaka valpkursen som en självklar inkörsport till det fortsatta livet med hunden. Valpar skall träffas, träna kontakt, inkallning och socialiseras med andra valpar. Inte helt ovanligt är att den gulliga gruppen får leka tillsammans för att lära sig att umgås med andra hundar.
Varför det? Om tiken skött sina valpar och fått finnas med valparna i åtta veckor fullt ut finns redan språk och sociala koder på plats. Hundens flock är den familj den lever i, och det är i den flocken det är viktigt att den präglas
.
Valpkursen kanske har sin bästa nytta som mer teoretisk utbildning för den nyblivne hundägaren?

Vi tränar ihjäl våra valpar! De ”tränas” i passivitet, vi ”plockar” med dem oavbrutet, de följer med på träningar med vuxna hundar, de utsätts för många retningar redan som små, de skall åka tunnelbanor, bussar, belönas, de är med oss överallt i hemmet, de bekräftas i stort sett alla vakna timmar om dygnet.
De står i centrum för allas uppmärksamhet i familjen på ett sätt som jag tror är en stor bov i dramat.
Tvärtemot alla flockregler sätter vi yngst främst, och tävlar om vem som är snabbast att tillgodose gullungens behov.

Att ständigt bekräftas, att ständigt vara påpassad skapar ett behov. Behov skapar förväntan. Förväntan skapar otålighet och stress.

En bekant tillbringade otroligt mycket tid med sin nya valp, den släpades med på jaktprov för att träna passivitet, och matades( belönades) hela tiden med godis när den var lugn. Om den blev orolig blev matte orolig (vill ju inte ha en piphund) och måste direkt upp och röra på hunden så att man ”bröt beteendet”. Dvs, när hunden visar oro, svarade matte med aktivitet som är en bekräftelse. Bekräftelse, som skapar behov, som skapar förväntan, som skapar stress.
Den här valpen gick dessutom med matte på oändligt antal kurser för olika instruktörer, utsattes för tester av förståsigpåare och hade åtminstone i mina öron ett oerhört stressigt och rörigt första år och genomled åtminstone fem olika instruktörers goda råd om träning. Och ja, den piper, om det beror på ovanstående vet jag ju inte, återigen, jag bara reflekterar.

När valpen kommer till sitt nya hem är den van att vara instängd i en valphage. Det är som regel det första man plockar ur valpen genom att låta den vara med hela tiden. Jag tror inte att en valp som är åtta veckor är gammal nog att själv sortera behovet av vila och sömn, om det hela tiden händer saker runt omkring den kommer den att gå upp i aktivitetsnivå och förväntan som den faktiskt inte är mogen att hantera.
Rigga upp en bur som valpen stängs in i då och då under dagen. Låt den vila och sova, och lära sig att livet faktiskt är rätt trist till stora delar. Men också att när det inte är trist, så är det riktigt kul, för då får man vara med sin flockledare.

Vi ska vara exklusiva för våra hundar!

Ett ständigt bekräftande/tjatande/belönande/aktiverande skapar bara okoncentration och stress tror jag.
Om vi sätter våra barn i varenda aktivitet som finns ( balett på måndagar, körsång på tisdagar, gymnastik på onsdagar, ridskola på torsdagar, fotboll på fredagar och sedan fotbollscup varje helg förutom de helger som det är scouterna ) så inbillar åtminstone inte jag mig att man får ett harmoniskt och välstimulerat barn. Däremot en ständigt trött, irriterad, och stressad unge som vare sig känner glädje inför alla dessa aktiviteter eller orkar göra sitt bästa i alla dessa aktiviteter. Dessutom tror jag det blir en krävande individ med väldigt stora krav/förväntan på att allting skall kretsa runt den.
Och en individ som inte uppskattar det den presenteras för…

Det är inte farligt att ha tråkigt, det är en del av livet.
Träna inte ihjäl era valpar, ägna valptiden åt att bygga relation på glädje och lust, i lagom portioner.
Lockas inte att utsätta den unga jaktavlade hunden för alldeles för många intryck i en ålder där den inte kan hantera det.
Det är klart att alla är entusiastiska över sina små ättelägg och gärna vill ut och träna. Men träning kan vara så mycket. Träning behöver inte vara i grupp. Träning kan vara att ta med den lille/unga hunden ut på ett fält och passa på att jobba inkallning med glädje och lust.

Att få sin ungdom att omedelbart och av lycka svara upp på inkallningssignalen är otroligt mycket mer värt än mycket annat.
Ett team med sin ungdom blir man på hemmaplan först – inte i grupper med kast och skott eller passivitetsträning under samma förhållanden. Skynda långsamt; och gör rätt saker i rätt ordning!

Lite läsning om vår filosofi

Ledarskap – ett omodernt ord.

Sedan början av åttiotalet när jag började med retrieverträning har trender kommit och gått.
”Di gamle” i form av t ex Bengt Rödseth och Jeppe Stridh har ansetts gammalmodiga och fyrkantiga.

Under årens lopp har jag sett retrievers tränas med hjälp av godis i alla lägen (”mata dig förbi den där människan/hunden/bussen/hästen så märker hunden inte ens att ni passerat”.) En fullkomligt idiotisk metod som går ut på att i alla lägen undvika konflikter med hunden – i det här fallet så till den milda grad att hunden aldrig ens märkte vad som hände eftersom den har hela munnen ner till stämbanden fullproppad med köttbullar.
Vi har sett inlärning via ignorering – en märklig metod som ingen till fullo ännu lyckats förklara för mig.
Den tycks dock gå ut på att bara ignorera alla icke önskade beteenden som hunden har så kommer det på något vis rätta till sig av sig självt. Exakt hur är ”höljt i dunkel” som det står i böckerna.
Ett exempel på hur detta kan se ut kan man läsa om på flat-forum, ett diskussionsforum i flatklubbens regi och där allehanda metoder och tips delas ut.
En man skriver dit och beskriver sitt problem som är en valp i tolvveckors åldern. Valpen bits i händerna och detta är ett bekymmer.
Han vet varken ut eller in och ont gör det. Den lilla lymmeln blir värre och värre med sitt beteende.
Rådet: Gå och ställ dig i ett hörn och titta rakt in i väggen tills valpen tröttnar.
Resultatet: Valpens ägare skriver lyckligt tillbaka att det fungerade ”jättebra” men att ”många timmars stirrande in i ett hörn blev det ju”.

En annan metod är att Respektera Hunden Som Är Lika Mycket Värd Som Du (och definitivt mer värd än dina snorungar)
Problem: Hundskrället vaktar ben och morrar åt dina barn. Oroligt ber du om hjälp.
Rådet: Vad gör barnen i närheten av hunden när hunden har ett ben? Är du dum eller? Eller är barnen dumma? Hunden har rätt att försvara sitt ben mot barnen. Lär dina snorungar att uppföra sig och sluta hacka på hunden.

Walt Disney har en skuld i allt detta. Vår generation och de efterföljande är uppvuxna med talande resonerande djur med känslor om rättigheter och orättvisor. Det är inte fel att älska djur – det hoppas jag att vi alla gör.
Felet blir när vi slutar älska dem som djur och blandar in mänskliga värderingar och aspekter i vår oändliga kärlek till hunden.
Inte bara fel förresten – här uppstår förvirring för djuret hunden.

Våra hundar blir lidande. När Janne och jag håller kurser oavsett nivå är bristande ledarskap nästan alltid anledningen till att det hackar i maskineriet.
Vi pratar inte om hårda metoder, att man pucklat på sin hund för lite eller för dåligt.
Vi pratar om en relation mellan hund och förare där hunden ser sin förare som den Suveräne Ledaren, den man jagar för, dödar för och följer vart än det bär hän. Och vars beslut man aldrig någonsin ifrågasätter.

Träning med suveränt ledarskap som grund

Vi menar att det här mer är ett förhållningssätt till hunden i vardagen. Nyckelordet är aktiv.
Jag märker stor skillnad när jag är ute och går med mina hundar tillsammans med andra.
Jag jobbar med mina fem hundar hela promenaden – grönt ljus/rött ljus.
Inkallningar, fotgåenden, sitta kvar i grupp och komma en och en. Massor med beröm – bra jobbat flocken! INTE äta skit, lukta/slicka på fläckar gå halvtaskigt fot, inte komma riktigt ända fram vid inkallning med mera med mera. Korrigering- NEJ det där var riktigt sunkigt gjort! Gör om – gör rätt!
Kompisarna stönar;” Hur orkar du? Om jag skulle säga till hunden varje gång den åt skit skulle jag bli tokig. Jag låtsas bara inte se den.”

Jag svarar: hur orkar du?
Hur orkar du ha en hund som inte kommer direkt när du visslar för att den likt Alfons Åberg ”ska bara” äta färdigt skit först?
Eller ha en hund som springer rakt förbi dig i en inkallningssituation. Eller som direkt efter en ”korrigering” gör om förbrytelsen.
Kort sagt; hur orkar man leva i disharmoni i sin flock/familj?
Hur orkar man hela tiden vara utmanad av en hund?

Vi upplever en stor konflikträdsla hos människor i dag. Man säger sig ha metoden att man hellre ”väljer sina slag än att bråka med hunden ( eller barnet eller arbetskamraten eller…) om allt”.
Problemet med den här typen av metod verkar vara att man aldrig väljer några slag alls. Man bara undviker problemen.
Man är rädd att driva igenom en korrigering fullt ut och ta konsekvensen av det.
Vi lever i ett demokratiskt system (tack o lov) där MBL på jobbet är lagstadgat.
Lika tackolov gäller inte detta i jakthundsdressyr enligt lag. Men verkar tyvärr ändå vara enligt praxis i många fall.

Hur vet du att du har problem?

Varje gång någon kopplar sin hund ”för säkerhets skull” eller för att ”slippa komma i en onödig konflikt” vet jag att det finns ett problem.

Varje gång jag hör en lång bortförklaring till varför hunden inte kommer på inkallning ( det var ju en annan hund där, det är en ny miljö, han är trött i huvudet, jag mår inte bra själv just nu, min farmor mår inte bra just nu mm mm mm )

När man undviker att kalla på hunden för att den är så långt bort och äter skit (eller gör nåt annat hyss)och att det inte är någon idé, man har insett att slaget är förlorat.
Behöver jag säga att den här hunden troligen blir svår att styra på långt håll.
När jag hör att man måste åka hem för att hunden ska ha mat klockan fem prick. Eller när man vacklar upp varenda morgon halv sex för att hunden vill gå ut då.

Kort sagt; om du är värd mindre än en bajskorv för din hund – då har du problem.


Korrigering

Vad är korrigering?

Korrigering för oss är att rätta till ett felbeteende av någon form och därefter visa exakt vad jag ville ha.Att rätta till det som är fel – att korrigera.

Jag börjar tidigt med valpen och härmar mammans sätt att säga till sin ohängde unge på skarpen.
Mamma varnar – och i en riktigt uppfostrad valp finns inga tvivel om vad som händer om man inte respekterar mammas ”nej”. Det har som regel den lilla valpen gjort sin egen erfarenhet av – och vet därför vad som händer om man inte lyder mammas kommando.

En kväll kväll satt jag med en sexveckors prinsessa i knäet. Hon är framåt och härlig, precis som vi vill. Plötsligt börjar hon hoppa upp mot mitt ansikte i pur glädje. Efter ett par gånger börjar hon nafsa efter min haka med sina sylvassa tänder.
Tycker jag inte att det är rart?
Självklart! Det är hur gulligt som helst med den lilla uppkäftiga sturska prinsessan som börjar testa gränser.
Visar jag henne att jag tycker det är rart?
Inte en sekund – jag tar henne i nackskinnet och läxar upp henne på mammas språk. Budskapet blir klart och tydligt – jag accepterar INTE att du biter i mig.
Prinsessan på ärten köper budskapet direkt och sedan myser vi tillsammans igen. Ibland känner jag en försiktig tunga i ansiktet. Case closed – no hard feelings.

Hur många hundar vet vad NEJ det betyder och fruktar vad som kommer efter ”nej”?
Handen på hjärtat – är er korrigering mer en inlärd ritual eller är det ett språk mellan dig som suverän ledare och hunden som lägre stående flockmedlem?
Är det något som någon lärt dig på kurser eller är det en instinktiv handling?
Jag har en bekant som korrigerar sina hundar bara för att jag är med.
Det har hon aldrig sagt men jag känner det tydligt. Vi går promenad och hennes hundar lyder inte. Efter tio gångers felsteg småspringer hon fram till sina hundar, tar ett försiktigt (på gränsen till ursäktande) litet tag i kinden på hunden och piper med ljus stämma ” men nu får det vara nog”. Hunden som hon tar i kinden viftar uppmuntrande på svansen till matte under uppläxningen och kamraten fortsätter förstrött att tugga på sin pinne. Sedan återgår hundarna till olydnaden och bekanten till promenaden.
Sedan kommer förklaringarna. Hundarna gör si eller så för att de ju är så oerhört nyfikna
( = nyfiknare än andra ) eller orastade eller understimulerade eller för att ett kullsyskon är likadant. Inte en enda gång har det berott på deras bristande kommunikation och bristande ledarskap.
Jag har noterat hela spelet och tänkt att jag skall komma ihåg detta – varför korrigera och för vems skull?

Jag vill ha ett förhållande till min hund som är uppbyggt på respekt (ömsesidig) och förtroende.
Jag vill att min hund skall lita på mig.

Jag vill att min hund skall vilja arbeta för mig och vara villig att nästan slå knut på sig för att utföra det jag kräver.
Jag vill att min hund känner sig älskad och beskyddad av mig.
Jag vill inte få min position som boss ifrågasatt.
Inte en enda gång.
För att det inte skall hända måste jag hela tiden arbeta på att vara en så bra ledare så att mina hundar inte gör myteri och försöker avsätta mig.
Jag vill vara kung i min flock.

Egentligen är momentsinlärning ganska meningslös så länge relationen inte är säkerställd och konfirmerad av båda parter.

Många gånger är svårigheten inte att få hundägare att vara mer bestämda mot sin hund. Problemet är att man är det på fel sätt. Man blir arg, brysk och grälsjuk. Från att ha levt efter principen att ignorera alla olydnader blir man plötsligt mentalt iförd brun skjorta och stöveltramp. Man missar inga snedsteg. Man tar igen för tre års stirrande i väggen.
Man tolererar plötsligen ingenting och rycker ilsket i kopplet ideligen på en förvirrad och otrygg hund. Man korrigerar, ryter och skriker . I värsta fall slår man.
Fortfarande fungerar ingenting. Det finns fortfarande ingen relation.
Att lära ut hur man skapar en sådan är inte lätt.
Ledarskap/relation är inte att kunna ta ifrån hunden matskålen eller tuggbenet som partytrick på släktträffar. Det blir ett inlärt moment som även den mest hårdhudade jycke kan bjuda på för en Frolic.

Det börjar och slutar som John Lennon sa, med kärlek.
Tricket är att aldrig vara arg – men att alltid korrigera oönskade beteenden. Sedan kommer det fiffiga i korrigering, tillrättavisandet. Man visar sin hund till rätta, det vill säga vad det var jag menade och hur jag menade. Genomför och beröm. Genomförandet eller genomdrivandet av vad det var du ville är själva pudelns kärna.
Var envisast och var uppfinningsrik.
Och fram för allt – undvik inte problemen utan utmana dem!

Har du en hund som tokskäller på hästar?

Sök upp första bästa hage och ändra på det! Ingenting löser sig genom att undvika alla hästhagar, ridvägar eller ridskolor i hela hundens liv. Och med den metoden kan jag nästan lova att det dessutom under hundens liv kommer att dyka upp fler sådana saker som måste undvikas.
Joggare, cyklister, grannar.. Jag tror ni greppar.

Utbildning

Utbildningen är naturligtvis en lång process från valp till fullutbildad apportör.
Att gå steg för steg utan att fuska är uppenbarligen det näst svåraste bortsett från ledarskapet.
Många, många gånger ser vi hundar utsättas för förarens ilska (fast då kalls det felaktigt korrigering) för att den helt enkelt inte vet vad den skall utföra.
Detta tär menligt på förtroendekapitalet och leder bara till ökad konflikt och klyfta mellan hund och förare. Det är dessutom fullkomligt förödande för all fortsatt träning.

Alltså är utbildning steg för steg, med metod och system, väl anpassad till hundens mognad och egenskaper din enda option för att lyckas i kombination med din timing. Vad timing är ska vi prata mycket om.

Timing är fram för allt att förstärka i exakt rätt ögonblick. Oavsett om förstärkningen är uppmuntrande eller avbrytande.
Timing är också att smita från matte på skogspromenaden i exakt rätt ögonblick. När mobiltelefonen ringer till exempel. Att missa det och på så vis få hojta och vissla i en kvart på grund av att man tappade koncentrationen är ett exempel på dålig timing.

Ibland tror jag att vi gör det här med att träna våra hundar svårare än vad det är.
Tänker lite för mycket och agerar för lite och fram för allt för sent.
Det är så vi hamnar i situationer vi inte klarar av.
Det är då vi får problem.